Jag ligger i den hopfällda solstolen och hoppas på ett mirakel. Det måste nästan till för att allt ska bli bra och matte riktigt glad igen! Och i dag ser det faktiskt lite ljusare ut, efter att ha varit nattsvart i snart två veckors tid.
Så länge är det sedan vi vaknade en morgon och saknade Trashanken på farstukvisttaket. Han som gjort det till en vana att vänta där på några ”katt-knaprisar”. Först på eftermiddagen kom han nu lite tilltufsad hem och satte sig utanför köksfönstret och tittade in.
Virrvarret i fjäderdräkten såg inte så farligt ut, men värre var att hans högra öga var igenmurat! Som om det inte var nog med allt de lille kämpen varit med om. Nu var han dessutom enögd, och jag såg tårarna trilla nerför mattes kinder när hon matade honom!
Det syntes att han var skärrad, och när vi såg honom flyga iväg trodde matte att vi sett vår lille skyddsling för sista gången. Men han har klarat sig över förväntan bra med ett öga, och i fredags blinkade han plötsligt åt matte och visade att ögat finns kvar bakom skyddshinnan.
Det är miraklet jag tänker på och vi alla väntar på och hoppas att ska ske. Att Trashanken får tillbaka sitt högra öga, även om han skulle se lite sämre på det! Det betyder så mycket att inte se avvikande ut för bli accepterad i flocken.
Så nu håller vi alla tassar och tummar och väntar vi med spänning på att det ska ögat ska öppna sig på riktigt och Trashanken kunna se åt båda hållen igen! Hur det går med det och det eviga kärleksgnabbet ute på gården återkommer jag till nästa helg!
Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie
Inlägget Trasigt öga kräver mirakel dök först upp på Veckans Triton.